Maroseng

Imorgon spelar Ane Brun pà Babel. Det àr nàstan sà att man làngtar lite hem. Men bara nàstan. Det kànns mer som ett stygn i hjàrtat. Oh, vad jag sà gàrna hade velat se henne. Nàgon, dit och mobilfilma!

Annars àr det lika underbart och lika fantastiskt hàr. Jag kànner mig sà hemma, det àr som om jag alltid bott hàr - fòrutom att jag inte pratar italienska sà jàkla bra ànnu. Men annars, (djup suck), sà vackert. Hàromdagen spànde en regnbàge upp sig òver gàrden, och den paradisiska stàmningen hòjdes ànnu nàgra snàpp. Det roliga àr att de som bor hàr inte fòrstàr det. Jaha, dàr var en regnbàge tànker dem, medan jag hànfòrt gjorde diverse associationer till all vàrldens poeter som màste haft sàdana upplevelser fòr att kunna sàtta extraordinàra hàndelser pà papper.

Vackert. Mer kan jag inte sàga.



Det àskar varje natt nàstan. Det àr varmt och skònt pà dagarna. Mànniskorna tar vàl hand om mig och vi har kommit till att bli bra vànner.

Nej, men jag tror jag stannar hàr sà lànge jag kan, faktiskt.

Hur kan det vara mòjligt att vara sàhàr lycklig?

Skriver hàr nu och inte pà den andra bloggen, som ni kanske màrker. Varfòr vet jag inte. Jag vill bara beskriva kànslan. Inte redogòra vad som hànt den senaste tiden.

95 % av all mat som serveras hàr kommer fràn gàrden - hur mànga stàllen i vàrlden finns det kvar egentligen? Det sàger vàl allt?

Ciao i miei amici cari. Sto pensando di voi.

//Matilda

Vad ska man säga? En mer avsmakande film har jag aldrig sett, på många sett mycket mer verklighetsrelaterad än Kill Bill och Dawn of the Dead. Men helt otrolig. Verkligen. Tarantinos konversationer slår de mesta, varenda mening är så satans väluttänkt. Exempel är inledningsscenen, man känner verkligen hur obehagskänslorna stormar inom en, fastän hjärnan febrilt och godtroget försöker se en lycklig utgång på scenariot. Hjärnan fortsätter arbeta på samma sätt, trots att scenen tagit en extrem vändning och man vet att det med all säkerhet kommer sluta illa. Antar att det också har med den evigt smilande Hans Landa att göra.
   Obehagligt dock, var bilden av alla tyskar. Jag tror knappast att alla var som han framställde dem, inbotade nazister. Vissa förtjänade helt klart det öde Tarantino gav dem, men det smärtar ändå.
   Likaså när man upptäcker sidor hos sig själv som stämmer överens med nazisterna, som till exempel när de satt och tittade på Nationens Stolthet så tänkte jag direkt: Idioter. Sitta och skratta när människor blir skjutna. Men vad gjorde inte jag? Skratta kanske jag inte gjorde, men jag uppskattade filmen.
   Brutalt, ja. Men helt otroligt ändå.

Jag tänker inte hylla med någon bild. Se den på bio, filmens enda rätta jag.

//Matilda

Igår var Mi och jag och handlade på Malmborgs (spännande). Vi hade mellanmåls-besvär; vad skulle vi festa på när vi kom hem till mig. En del förslag dök upp, den ena mindre lockande än den andra - tills Mi slutligen utbrister:
- Äggmackor!
Då sa jag:
-Okej, if you're a bird, I'm a bird.

Det här uttrycket har jagat mig sedan dess. Man kan sätta det i så fantastiskt många meningar. I simpla betydelser, såsom den föregående: "Om du äter äggmackor, äter jag äggmackor". Eller så kan man vända på den och säga: If I'm a bird, you're a bird, vilket gör det hela till en mycket obehaglig maktkamp (plus att Mi blir galen: "DEM SÄGER INTE SÅ").

Eller så kan man se det ur fågelns perspektiv: If the bird am I, the bird are you. Lite Yodaspråk över det hela, men ändå fasligt underhållande.

Bara för att jag konstaterade att den här bloggen är väderinriktad, så måste jag bara nämna att det regnar ute. Väldigt mycket. Och jag är nu dygnsur efter att ha varit ute. Och jag gillar det, det har absolut sin charm. (Avsky mig, gör det)

Snart åker jag. Ja, jag tjatar. Men jag måste göra det annars fattar jag inte. Och jag är nästan nervösare för den här resan än för Canada-resan, då jag var borta i 10 mån. Gillar inte att åldras på det sättet, man blir så jäkla mesig. Usch för att bli mesig, hatar det över allting annat. Det och feghet. Därför kämpar jag undermedvetet för att inte tänka på resan, samtidigt som jag måste göra det för att förstår. Det hänger inte ett dugg ihop, men så är väl jag. Ambivalent. Äh, vem säger att ni behöver förstå?

Vad vissa däremot behöver förstå det är att jag ofta inte brukar bry mig om sådant här. Att åka iväg är inget stort, att fira sin födelsedag är inget stort. Jag brukar aldrig göra en stor grej av det. Jag brukar knappt vilja fira det med familjen, det är snarare så att det är dem som vill det och inte jag. Och med vänner har jag inte firat min födelsedag på flera, flera år. Jag säger aldrig till människor runt omkring mig när min födelsedag är, för jag tycker mest att det är jobbigt med uppmärksamheten. Men, men, när jag för en gång skull tänker att jag vill hitta på något, mest för att jag kommer sakna mina vänner och det hade varit roligt att hitta på något tillsammans, så är ingen intresserad. Inte för fem öre. Och då känner jag mig så jäkla dum, som har varit så egoistisk och tänkt på sin egen födelsedag. Men egentligen är det väl inte så konstigt? Hur många firar inte sina 20-årsdagar? Eller så är det bara så att det inte är intressant att umgås med mig. Vilket det just nu känns som.

Fan, vad sorglig jag låter. Men faktum är att jag känner mig lite sorglig.

Kan det inte vara den 29 imorgon?



// Matilda