Liviska
Om man ska gå efter namnet så kan man lätt tro att Liviska endast talas av de som heter Liv. Men så är det inte.
Liviska är: "ett finsk-ugriskt språk som talas av liver i västra Lettland. Det är ett av de allvarligast utrotningshotade språken i världen just nu; det talas bara av omkring 35 personer, varav enbart tio flytande. 1925 räknades 1238 liver i Lettland och ännu i slutet av 1930-talet fanns 12 liviska byar i Kurland, men på grund av andra världskriget och kollektiviseringen under sovjettiden försvann dessa och med dem grunden för liviskan såsom vardagsspråk. Några liver lär eller har lärt sig språket i ett försök att återuppliva det, men antalet liver och tillfällen att använda språket är få. Äldsta liviskspråkiga boken är 1863 års översättning av Matteus evangelium."
(Source: Wikipedia)
Jag vet att man inte ska använda Wikipedia. Men om någon är dum nog att använda min blogg som en säker källa så får dem skylla sig själva.
Idag åker jag och Maja till Torpet, som inte alls är vårt torp utan min morbrors torp. Jag ska ta med Norwegian Wood (Murakami) och njuta i hängmattan tänkte jag - magiskt, som en vän till mig hade uttyckt det.
När jag tänker på Torpet tänker jag bara på de äventyrliga kanotturer som vi har gjort. Mormor lyckades trilla ur och bryta armen, sedan fick vi fiska upp både henne, Tord och deras grejer ("Maja, Maja - rädda min nya baddräkt!"). Det är sådant som det har talats om varje jul och kommer talas om varje jul framöver. It's a family-thing.
Vackert är där.
Haha, Maja var kortare än mig! Det här var nog 8 år sedan tror jag.
Have a nice day!
// Matilda
Bombmurkla
Såhär ser den ut, Bombmurklan alltså:
Figurerna jag önskade finna ser ut såhär (bla. Alla Pettson och Findus fan vet väl att de brukar variera ganska mycket. Definitionen av en Pettson-och-Findus-murkla återstår att fastställa):
Förstår ni mitt resonemang?
Annars så är jag lite småtjurig idag, eller ska man gå så långt som att kalla mig lättirriterad? Får nog stilla mina nerver med nyinköpta Norweigian Wood av min älskade Murakami.
//Matilda
Rousse
Mitt hår är nog lite magiskt ändå. Dessutom är det så tjockt att hur mycket jag än tunnar ut det så fortsätter det bara att växa och växa. Och det är inte alls roligt.
Framtiden ser inte bra ut för rödhåriga människor. Vi är utrotningshotade. Borde föras upp på världsnaturfondens utrotningslista, om det inte redan gjorts. Enligt National Geographic finns det endast idag 2 % av jordens befolkning som är rödhårig. Tydligen beror det på att människor reser för mycket och att den röda genen därför försvinner. Om man ska tro den här artikeln så ska man bege sig till Skottland för att bevara den rödhåriga genen, där är 13 % av invånarna rödhåriga. Så Skottland alltså...
Mindre oroande forskning som nu har kommit fram är att rödhåriga är mer resistenta mot smärta. "Reds Need Less Meds" så att säga. Det kan väl förklara min höga smärttröskel. (Kanhända att jag mer och mer blir den fornnordiska gudinna jag alltid velat vara?). Läs mer här.
Något som är desto roligare är den här artikeln som behandlar rönen om att rödhåriga är på väg att utrotas.
Jag avskyr att alla rödhåriga representeras av Pippi - var i helvete fick hon luft ifrån? Alla vet att det är en fysisk omöjlighet att ha håret på det där viset - vilket endast bevisar att hon bär peruk. Tycker också att det är märkligt att de låter Sveriges rödhåriga reprensenteras av Claire Wikholm och Lasse Anrell - kunde de inte hittat två snyggare människor? Många tänker säkert att det inte är lönt att behålla den röda genen eftersom man ändå får fula barn (skönhet är ju trots allt eftertraktat i dessa dar, inte sant?). Gillar dock Lasse Anrells uttalande:
"Det där tror jag itne en sekund på. Den röda genen är urstark, alla som läst Darwin vet hur det ligger till.
????
Ja, att dem vackraste fortplantar sig mest, så att jorden kommer översvämmas av människor med rött hår"
Watch out säger jag bara!
Gillar också att vi rödhåriga är utrotningshotade tillsammans med:
- Bergsgorillor
- Bombmurklor (Vad är det för något?!)
- Blåval
- Snöleopard
- Svart noshörning
- Liviska (ett språk som endast talas av 150 personer)
(Sidekick: Tycker det är förfärligt sorgligt när språk dör ut, varför finns det ingen srpåkfond där man kan sätta in pengar för att bevara språk? Eller det kanske redan finns? Tänk att vara den sista människan som pratar ett språk och vara medveten om att ens språk går med en ned i graven. Sorgligt. Kanske skriver mer om det en dag. Det och Bombmurklor.)
Historiskt sett så har rödhåriga varit utsatta för mycket. Under det stora folkmordet som rådde i Sverige och Europa mellan 1400-1600-talet, även kallat häxjakten, råkade rödhåriga ofta illa ut. Det röda håret tydde nämligen på samröre med Satan (hujedamig). Det beskrivs utförligt i boken Den blå färgen av Tracy Chevalier.
Nej, vi har det inte lätt alltid. Utrotning och häxjakt. Kanske är det därför vi är mer restistenta mot smärta? Avslutningsvis vill jag bara lägga upp bilder på snygga rödhåringar, eller les rousses, som det heter på franska - vilket givetvis låter mycket bättre.
Amy Adams
Julianne Moore
Christina Hendricks
Evan Rachel Wood
Damian Lewis
och även ifall det inte är äkta:
Kirsten Dunst som den vackra Mary-Jane i Spindelmannen
Nicole Kidman i Moulin Rouge
// Matilda, numera La Rousse
Värme
Har fått höra lite kritik för den här bloggen. Mi finner föregående inlägg "flummigt" och "onödigt djupt" men framförallt "typiskt dig Matilda". Filip däremot tycker att "flummigt är fint" och sa "fortsätt så". Jag ska ärligt säga att jag har försökt att hålla den lätt och okomplicerad, vilken jag väl på något sätt lyckats med ända tills häromdagen. Ibland spårar man ur, men tydligen uppskattas det. Av vissa. Mi, så fort du märker att det går utför- hoppa över det!
Blev lycklig idag, fick A love song for Bobby Long soundtracket av Filip - tack så jättemycket! Blev väldigt förvånad! Bästa spåret: Washboard Lisa. Hjärtslitande (vilket för övrigt är ett oerhört vackert ord, så simpelt men fruktansvärt starkt. Det är ju precis så man känner ibland - att hjärtat ska slitas ur bröstet på en)
Hittade idag på Monkis rea Ida Sjöstedts spetsklänning, nersänkt med 50 %. Så jag köpte den. Kommer jag någonsin använda den? Kanske inte, men den är fin att ha i garderoben. Dessutom vill jag att mina eventuellt framtida barn ska kunna gå in sin mammas garderob och titta förtjust på en massa vackra klänningar som de får låna. Det här är en sådan klänning. Min mamma har inte sparat någonting, förutom en Dior-väska. Den är riktigt fin, passar fint till resor som handbagage. Men samtidigt känns det lite... skrytsamt att springa runt med den.
Pushing Daisies har nu för ett tag varit det enda som upptagit mina tankar. Nu har jag tittat igenom hela säsong 1 och halva 2:an. Endast de allra sista avsnitten kvar - måste bara se dem! En fantastiskt serie för er som inte sett den. Man är allt lite kär i Lee Pace. And I need to be more of a Chuck-kind känner jag.
Nu ska jag lyssna vidare på min fina present. Kanske bad ikväll?
//Matilda
(Min mobil är sönder. Vad naken och tappad man känner sig)
...
Le temps qui se passe
Det är mulet, men otroligt varmt idag. Kan det inte bara åska?
Jag vill verkligen baka bröd, men vi har ingen jäst hemma. Kan det inte bara regna jäst?
Idag är jag fascinerad av tiden. Det hela började när jag imorse satt i mormors soffa och löste suduko. Jag trodde att jag hade löst det jättesnabbt (det var till och med medel, vilket ett sifferblint styre som jag brukar ha lite problem med) men när jag tittade på klockan hade det gått hela 40 minuter. Önskar att jag hade en tidsuppfatnning som varelserna i Oryx and Crake av Margeret Atwood, som varje dag såg solen gå upp för första gången och behandla det med en axelryckning. De lever utan mönster och utan organisation. Inga kön, ingen är unik. De uppfattar varken skönhet eller fulhet. De endast lever. Deras hjärtan slår, de äter frukt, skiter och parar sig. Avbildade människan såsom gud borde avbildat oss. Det som är så intressant är att de i sin enkelhet trots allt ter sig extremt komplexa. Det är så enkelt att det blir svårt. Inte ens djur lever på det viset. Djur vet att det blir dag, de är medvetna om natten, om deras instinkter och varje moder älskar sin avkomma. Varje djur såsom människa är unik. Men inte i Oryx and Crake. Där har människorna bestämt sig för att det skulle vara mycket mer praktiskt om man inte älskade, hoppades eller sörjde. Rörande banalt och enkelt. Man kan inte själv, som läsare, låta bli att tycka synd om varelserna.
Fan att jag glömt bort vad dem heter. Måste köpa den boken, den var underbar - ett välarbetat Atwood-verk ska man inte förkasta.
Tillbaka till tiden; var inte allt bättre förr? ifrågasätter många. Undrar om man tänkte så innan, de som verkligen levde i "förr". Och när är förr? Åsyftar folk en viss period i sitt liv som de speciellt uppskattade eller är det epoken i sig som de längtar tillbaka till? Ångrade Lucy sig och tänkte; Varför reste jag mig?
Om jag skulle levt i en annan tid, som jag känner till vilket därför utesluter den än så länge okända framtiden, hade 20-talet varit fint. Alla var så vackra, excentriska och man kunde spatsera runt i långa klänningar med fjädrar i hatten och en välplacerad mouche noir ovanför munnen. Att leva i Paris, som Gertrude Stein, och vältra sig i kärlek och sorg. Bohemiskt och romantiserat givetvis, men lockande.
Fast å andra sidan, vad tjänar det till att vara bakåtsträvande?
Kan det inte åska snart? Kan det inte regna jäst?
//Matilda
(PS. Förlåt för ett totalt värdelöst inlägg, att vädra funderingar en tisdagseftermiddag kan vara farligt)
Resa bokad och klar!
Har hittat jättefina smycken som jag vill ha, men tyvärr är priset inte ens utskrivet. Och då brukar det vara dyrt. Fantastisk hemsida i varje fall, vet inte om den finns på Engelska. Märket heter Lydia Courteille. Otroligt vackra illustrationer och romatiska namn såsom Jardin Secret och Cabinet de curiosités. Spana in det! (Bara för att jag tittat på det nu vill jag till Paris, aldrig är man nöjd).
Såg Things we lost in the fire igår. Jag grät. Vem gör inte det?
// Matilda
Midsommar - och sorgebesked.
Har gjort en liten observation; Marabous nya chokladsort heter "Marabou mjölkchoklad med frystorkade jordgubbsbitar". Vad är det med frystorkade? Det låter fruktansvärt äckligt, fastän det egentligen inte är det. Frystorkat för mig är när ett paket med infryst köttfärssås läckt och runnit ner längs med frysdörren och fryst fast där. Tanken på att stoppa liknande jordgubbsbitar i ett choklad ter sig därför inte så fräscht. Inte skriver väl Anton Berg "70 % mörk choklad med frystorkade mangobitar"? Alla vet att det är frystorkad, och inte färskt eftersom det skulle vara något ohållbart från många perspektiv. Men man skriver inte ut det. Dåligt PR-arbete Marabou.
Eller är det bara jag som är känslig.
Häromdagen gjorde jag amerikanska pannkakor, som jag skrev. Maja kom och sympatiåt med mig i alla fall. Så här fint blev det dukat i bersån:
Sorgebesked: Alla mina kära små höns har dött. De har fått huvudet avbitet av en mård som lyckats tränga sig in i hönshuset. Barbariskt. Två överlevde, en tupp och en väldigt gammal, risig höna. Jättesorgligt. Min Idun och min Tuppen-Tuppen.
Tråkigt.
// Matilda
Glad Midsommar!
Jag vågar inte riktigt säga något ännu eftersom det inte alls är färdigt, men jag har fått jobb i Italien. Men förra gången jag sa så om Frankrike blev det ju inte så. Så nu: DON'T JINX IT!
En liten midsommarbild från förra året får det allt bli:
Ekorren satt i midsommarstången är nog det som lyfter den h'r bilden. Och Filip i midsommarkrans förstås.
GLAD MIDSOMMAR!
// Matilda
Fruktansvärt...
Följande har hänt:
* Studenten
* Galen försommarnatt
* Jobb
* Avslutning
* Frankrike diss
Studenten var underbar. Det finns säkerligen tjugotusen fler ord att beskriva den med, men kort och gott var den underbar. Lycklighetsnivån kan tävla med den dagen då jag kom hem från Canada, till och med. Se så glad jag var:
Jag fick jättemånga presenter, vilket gjorde så att jag blev väldigt överväldigad. Alla var så snälla, och kom dit för min skull. Blev uppriktigt rörd. Uppskattade Mis och Stinas fantastiska uppoffring och festvilja, när de följde med ut och sedan tog taxi till Sturup för att jobba morgon kl 04.00 - det är fint det!
Tack ni alla!
I lördags, förra veckan, så var jag hemma hos Matilda (inte mitt alter ego, utan en person av kött och blod - tro det eller ej). Det var så fint, vi drack vin sedan cyklade vi till Secret Wars, som var utomhus vid Musikkullarna vilket innebar att man höll på att frysa ihjäl, trots att det faktiskt är juni. Det kändes som en frusen februarinatt. My följde med oss en bit på vägen, sedan storknade hon och tog bussen hem.
Som tur var bjöd de på varm choklad. Matilda och jag blev barnsligt förtjusta. Och där fanns en eld. Så det gällde att snabbt springa och titta på målningarna för att sedan snabbt försöka återfå sin plats nära elden. Det var kallt men fint. Ett förnärmligt litet gäng cyklar sedan vidare i natten, glada i hågen och villiga att dansa av sig huvudet. På vägen träffar jag Sara som höll på att beställa falafel. Hon hade tydligen haft en lyxkväll - helt gratis! HejaHeja! Cyklandet fortsätter tills vi hittar en lägenhetsfest som var död tills vi kom. Vi dansade oss lite galna på deras röda matta till nittiotals-hits. Det var fint det med. Cyklandet fortsätter, än en gång, tills vi når KB. Vi köper frallor, träffar en söt tjej som bjuder hem oss till hennes takterass - vi följer givetvis med. Har glömt bort hennes namn, vilket grämer mig, men hon hade i varje fall en söt katt, fin takterass och rabarberpaj. Så satt vi där, i den ljusa natten, tills klockan blev kvart över sex och då begav sig jag och Matilda hem. Det var en sann sommarkväll, som kommer minnas i ett rosa skimmer.
Jag har jobbat en del. Det har varit...jobb. Men jag har sett Zlatan. Och Per Sinding-Larsen. Min kändislista växer ofrivilligt.
Avslutningen var seg. Jag var förkyld och en smula bakfull eftersom jag hade druckit fantastiskt goda mojitos på Carib Kréol. Menmen, man fick tårta och rabarbersaft. Och sina beyg, finally. Jag klarade matten, vilket gjorde mig mer överlycklig än alla 15 MVGn tillsammans!
Och det blir inget Bretagne i år. De har helt sonika slutat att höra av sig till mig, fruktansvärt dåligt. Men strunt samma. Nu har jag fått ryck och sökt volontärjobb i Ecuador och ett hästskötarjobb i Italien. Vet inte riktigt vad som kom över mig, men jag måste bara göra något. Min mardröm är att fastna här. Så nu slår jag åt alla höll för att inte rotas fast.
En liten summering alltså. Nu ska jag gå och laga amerikanska pannkakor till frukost/lunch (= brunch). Det blir nog gott. Hade varit godare om man hade kunnat dela smakupplevelsen med någon, men alla jobbar och Maja har bestämt sagt nej. Menmen.
So long and thanks for all the fish!
xox Matilda (tjoho, jag go Gossip Girl)
Imorgon.
Då jäklar, då var det dags. Student imorgon och föreberedelserna är i full gång. Fast nu är jag så trött så att jag tar mig en välbehövlig paus. Idag har det varit 25 grader hela dagen, imorgon ca 14 grader. Typiskt. Men det ska i varje fall inte regna! (peppa, peppa ta i trä)
Jag är inte skrockfull.
Balen var i söndags och det var lite...segt. Det kom först igång vid ett-tiden, och då var man redan lite less på det. Det som var roligt var att se alla finklädda, helt otroligt vad vackra vissa människor var. Sara tog bilder, men jag har inte fått dem ännu.
Fint, nu börjar det blåsa och tältet protesterar genom att fly upp mot himlen à la Mary Poppins.
Helgens citat: "Det hade ju varit lite synd att köra på en" (okänd kille på Grappa lördagskväll, angående cyklisterna vid Ringsjön runt - gravallvarlig)
JA, LITE SYND HADE DET ALLT VARIT!
Vissa har uppstått från en lång tystnad. Lämnat ett litet tecken. Läskigt.
STUDENT IMORGON = GALET!
See you around.
Jadå, det närmar sig.
Nej, nu är det städning som gäller, fastän en siesta hade suttit fint. På tal om Siesta så är Maja där nu, ORÄTTVIST. Hon ringde mig i varje fall när Markus Krunegård spelade igår. Det var fint, trots att jag stod på IKEA och folk stirrade på mitt fånleende och åt den höga musiken som strömmade ur mobiltelefonen. Det är bra, världen behöver lite mer vampyr-låtar.
Hade utsparkslekar häromdagen, hysteriskt på många sätt och vis. Härligt!
GO STÄDNING!
Usch.
Glömde...
Då blev jag rädd. Befarade att mitt hår skulle ryka åt fanders. Men det blev ändå okej. Lite platt. Lite kort. Lite...inte jag. Men okej. Men rädd blev jag.
Redan nu har jag problem att uppfölja min kära blogg.
Följande har hänt:
- Ella, välkommen till världen.
- Ryggont.
- Elins 20-årsfest
- Teater
- Klippklipp
- Betygshets.
Angående betygshets så har jag, som gått runt hela året och varit övertygad om att jag är totalt blåst och nog inte kommer komma någonstans i mitt liv (självömkans lista kan göras lång), fått lite bevis på att jag inte är så jävla trög ändå. En liten fin hög med MVG börjar det bli. Löjligt att man kan bli så glad över ett gymnasiebetyg.
Måste ringa till mormor och berätta, hon blir alltid så glad. Till skillnad från min mamma som säger: Jaha, mattebetyget då? (då skrek jag att hon kunde köra upp det i röven = omoget JAG VET)
Ella är ett litet föl som imorgon är en vecka gammalt. Hon är fantastiskt söt.
Älskar Spotify - vad hade jag gjort utan det? Jag, som aldrig laddar ned saker, har tidigare lyssnat på all ny musik genom youtube. Galet vad fint Spotify är i jämförelse. Just nu är jag kär i Titiyo with Moto Boy's If Only My Bed Could Cry, blandat med Ce Jeu av Yelle. Och ibland kan man varva lite med den ständigt underbara Markus Krunegård. En jäkla blandning.
Igår såg jag Spring Awakening. Jag grät då också. Såg den första gången i Helsingborg på generalrepetitionen, då grät jag också - trots att en av huvudrollerna hade halsfluss och inte sjöng. Mer info om musikalen Spring Awakening, tider och priser för föreställningar (ni MÅSTE se den!), besök http://www.malmoopera.se/d/1/springawakening. Vackert så det smärtar. Minus till stökiga skolbarn som fnissar och skriker äcklat/förtjust i sexscenen. Det är faktiskt en fin scen!
Jag har stressat så mycket de senaste dagarna att jag nu är jätterastlös för att jag inte har något att göra. Fast det har jag ju, TACK Peter för en fin filosofiuppsats nu på slutet. Sedan så har jag DELF imorgon, skona mig. Vill så gärna klara det så jag hade kunnat börja på Sorbonne. Det hade varit fint.
Ingen vill att jag ska åka, vilket gör mig väldigt rörd. Men jag får panik här hemma. Det växer i mitt bröst och jag vill bara bort, eller snarare jag vill ha något annat. Hoppas ni förstår, fast det vet jag att det gör.
Majsan, http://www.sjoman.blogg.se/ sticker snart till Siesta, den jäveln. Jag vill också till Siesta. Ah, jag får väl stanna hemma och gå på bal istället då, stackars mig - vad är en bal på Hilton? Tycker att vissa hajpar den lite väl mycket (lägg märke till försvenskningen av hype, jag gillar det. Precis som Fejjan och om man är på youtube så youbbar man, endast skåningar fattar den sista), Vissa tror att balen kommer bli The Night of Their Life - överdrivet. Men det ska bli kul att klä upp sig.
Så här ser min klänning ut: http://www.urbanoutfitters.co.uk/Womens-Other/Full-Circle-Chiffon-One-Shoulder-Dress/invt/5130410644785&bklist=
Svart. Muntert. Klassiskt.
Hörde att det skulle bli åskväder - väntar med spänning. Åskväder är ett av de fenomen som gör sommaren till just sommar. Jag fylls alltid av en känsla av att jag är liten och obetydelsefull jämfört med vad naturen är. Och det är en vacker känsla, tro det eller ej. Jag blir riktigt produktiv när det åskar också. Ska nog bosätta mig i Arizona, då skulle jag nog trivas.
(Nu skriver jag att jag ska plugga, men det ska jag egentligen inte.)
Nä, nu ska jag gå och plugga.
Bye // Arizonagirl
Landet är fint på våren.
Sedan åkte jag till skolan och fick reda på att jag fick VG i Engelska C - härligt. Ännu härligare är det dock att det är student om två veckor! På väg till skolan lyssnade jag på Hallå P3 där de diskuterade namn, hur utsatt man kan bli bara för att man har ett annorlunda eller omordernt namn. Då ringde en kvinna in och sa att hon blivit mobbad i hela sin skolgång på grund av sitt namn - Matilda. Jag heter Matilda. Jag älskar mitt namn. Mitt namn är min identitet. Det betyder Strid och Styrka på forntyska och jag tycker att min stora kropp och röda hår passar, man kan nästan figurera sig själv som en fornnordisk gud. (Ja, jag hade gärna varit en fornnordisk gud.) (Ja, jag är märklig). Sorgligt ändå, för den stackars damen. Men jag undrar jag om motivet verkligen var namnet, eller om det spökade någonting annat bakom mobbningen. Tror nog snarare att det är slumpen. Slumpen, den jäveln, har mycket att stå till svars för.
Efter skolan fikade jag och Maja i solen.
Ah, våren på landet - är det inte underbart?! Blommande äppleträd som brer ut sina kronor upp mot himlen, svalorna kvittrar och flyger titt som tätt, medan humlorna trivsamt surrar i buskarna.
Jag läste medan Quito solade. Maja solade också men hon finns inte med på bilden.
Och Tummelisa överraskade oss alla när hon dök ner i buskarna och fångade en mus. Duktig katt.
Tobbe cyklade förbi mig innan idag för att lämna ett par salladsskålar som jag glömde hemma hos honom på Valborg. Ja, cyklade. Galet, detsamma som självplågeri. Jag hatar att cykla. Jag är dålig på att cykla. Men jag älskar att gå! Kan gå hur länge som helst, hur långt som helst. Folk borde gå mer. Tobbe hade i för sig gått en bit, eftersom hans hi-tech cykel inte klarade av grusvägarna. Så det tog honom 2,5 h att ta sig hem till mig. Ha-ha - vad var det jag sa? Självplågeri.
Jag bjöd honom i varje fall på hackebiff och nypotatis. Det uppskattades tror jag.
Ah, våren på landet. När det är såhär vill jag aldrig flytta hemifrån.
Välkommen till min nya blogg!
Fine, fine - ja, jag ska börja blogga. Frågan är ju hur väl jag kommer hålla det uppdaterat, men det får väl tiden utvisa. Nåja, första inlägget ska kanske spegla vad bloggen ska innehålla, hur den ska utformas, inriktas osv. Men det orkar jag inte beskriva för då får jag en massa galna idéer som jag inte kommer leva upp till. Så länge leve enkelheten!
Välkomna.
