Maroseng

Vad ska man säga? En mer avsmakande film har jag aldrig sett, på många sett mycket mer verklighetsrelaterad än Kill Bill och Dawn of the Dead. Men helt otrolig. Verkligen. Tarantinos konversationer slår de mesta, varenda mening är så satans väluttänkt. Exempel är inledningsscenen, man känner verkligen hur obehagskänslorna stormar inom en, fastän hjärnan febrilt och godtroget försöker se en lycklig utgång på scenariot. Hjärnan fortsätter arbeta på samma sätt, trots att scenen tagit en extrem vändning och man vet att det med all säkerhet kommer sluta illa. Antar att det också har med den evigt smilande Hans Landa att göra.
   Obehagligt dock, var bilden av alla tyskar. Jag tror knappast att alla var som han framställde dem, inbotade nazister. Vissa förtjänade helt klart det öde Tarantino gav dem, men det smärtar ändå.
   Likaså när man upptäcker sidor hos sig själv som stämmer överens med nazisterna, som till exempel när de satt och tittade på Nationens Stolthet så tänkte jag direkt: Idioter. Sitta och skratta när människor blir skjutna. Men vad gjorde inte jag? Skratta kanske jag inte gjorde, men jag uppskattade filmen.
   Brutalt, ja. Men helt otroligt ändå.

Jag tänker inte hylla med någon bild. Se den på bio, filmens enda rätta jag.

//Matilda