Sämst...
Jag sa ju att jag inte skulle sätta upp några krav för den här bloggen, min självdisciplin är minimal. Så nu ger jag fullkomligen upp den där satans vampyrtexten. Vem vet när, eller om den dyker upp? Om andan faller på? (Substantivet Cliffhanger passar väl utmärkt)
Nåväl, ledig hela veckan har jag varit - börjar på lördag kväll igen. Och jag ser fram emot den djuriska kvällen på fredag, en release efter min självvalda/icke-självvalda exil. Sedan bär det snart av till Italien. En anings chockad är jag, när jag inser att det endast är 3 veckor kvar. Vad hände med sommaren? Det var ju hemskt vad tiden går fort.
Idag ska jag bara skriva och inte tänka på någonting alls. Bara vara. Det är då man funderar som bäst. (Jag brukar skilja mellan tänka och fundera. Det sistnämda är mycket närmare fantisera än vad det förstnämda är). Det är så stilla ute, ingen vind och inga moln. Stilla blå himmel och en gassande sol. Endast humlorna är aktiva i lavendelbuskarna utanför huset. Svalorna svävar högt och långsamt. Inget regn idag. Och jag som hoppades på en åskskur i eftermiddag, men ack nej. Fast å andra sidan hade det inte varit särskilt bra för halmen, som ligger slagen på fälten och som ska samlas in nu till helgen. Den bästa dagen på året - halmintagningen. Man är aldrig så trött, yr och smutsig - men man är lycklig. Mina föräldrar suckar och stånkar inför allt organiserande, men jag tycker det är fantastiskt roligt. Mi också. Erik, Emma och Emil också. Det bästa är när man endast har en vagn kvar och man klättrar högst upp på halmberget och åker med bort till Hans gamla lada och lastar av det sista. När man sitter där uppe, känner man sig som en kung. Bokstavligen. Träden blir mycket mindre och sträcker man ut handen når man björkgrenarna när man rundar den skarpa kurvan uppe i backen. Om det är Pär som kör traktorn får man förmodligen bocka sig för dem. Vinden sliter i ens hår, och det är ljuvligt efter att ha lastat 1 000 balar på en dammigt, varmt loft i några timmar.
Efteråt samlas alla, vi, familjen Håkansson, eventuella vänner som hjälpt till, bonden Assar, för att äta pizza. Pizza smakar aldrig bättre än den dagen. Och för att inte tala om duschen som man tar senare.
Det är ännu en dag då man är stolt över att bo på landet. En dag då man faktiskt älskar det.
Imorse tittade jag på My Neighbor Totoro. Otroligt vacker, väldigt innerlig och äkta. Jag är ingen mangafantast annars, men den här var något i särklass. Önskar nästan att jag var barn på nytt.
Jag vill också ha en kattbuss. Jag vill använda mitt Parapluie de Paris. Jag vill att det åskar (ja, jag tjatar).
Framförallt så vill jag ha en vän som Totoro som bor i kojan ute i kärret bortom min trädgård. Men vet ni? Jag tror nästan han gör det.
//Matilda
PS. Jag tror nästan att Mei i filmen kan vara Mei Kasaheara när hon var liten, de är lika på många sätt. En oskyldigare version av Murakamis. Barnversionen. DS.
Nåväl, ledig hela veckan har jag varit - börjar på lördag kväll igen. Och jag ser fram emot den djuriska kvällen på fredag, en release efter min självvalda/icke-självvalda exil. Sedan bär det snart av till Italien. En anings chockad är jag, när jag inser att det endast är 3 veckor kvar. Vad hände med sommaren? Det var ju hemskt vad tiden går fort.
Idag ska jag bara skriva och inte tänka på någonting alls. Bara vara. Det är då man funderar som bäst. (Jag brukar skilja mellan tänka och fundera. Det sistnämda är mycket närmare fantisera än vad det förstnämda är). Det är så stilla ute, ingen vind och inga moln. Stilla blå himmel och en gassande sol. Endast humlorna är aktiva i lavendelbuskarna utanför huset. Svalorna svävar högt och långsamt. Inget regn idag. Och jag som hoppades på en åskskur i eftermiddag, men ack nej. Fast å andra sidan hade det inte varit särskilt bra för halmen, som ligger slagen på fälten och som ska samlas in nu till helgen. Den bästa dagen på året - halmintagningen. Man är aldrig så trött, yr och smutsig - men man är lycklig. Mina föräldrar suckar och stånkar inför allt organiserande, men jag tycker det är fantastiskt roligt. Mi också. Erik, Emma och Emil också. Det bästa är när man endast har en vagn kvar och man klättrar högst upp på halmberget och åker med bort till Hans gamla lada och lastar av det sista. När man sitter där uppe, känner man sig som en kung. Bokstavligen. Träden blir mycket mindre och sträcker man ut handen når man björkgrenarna när man rundar den skarpa kurvan uppe i backen. Om det är Pär som kör traktorn får man förmodligen bocka sig för dem. Vinden sliter i ens hår, och det är ljuvligt efter att ha lastat 1 000 balar på en dammigt, varmt loft i några timmar.
Efteråt samlas alla, vi, familjen Håkansson, eventuella vänner som hjälpt till, bonden Assar, för att äta pizza. Pizza smakar aldrig bättre än den dagen. Och för att inte tala om duschen som man tar senare.
Det är ännu en dag då man är stolt över att bo på landet. En dag då man faktiskt älskar det.
Imorse tittade jag på My Neighbor Totoro. Otroligt vacker, väldigt innerlig och äkta. Jag är ingen mangafantast annars, men den här var något i särklass. Önskar nästan att jag var barn på nytt.
Jag vill också ha en kattbuss. Jag vill använda mitt Parapluie de Paris. Jag vill att det åskar (ja, jag tjatar).
Framförallt så vill jag ha en vän som Totoro som bor i kojan ute i kärret bortom min trädgård. Men vet ni? Jag tror nästan han gör det.
//Matilda
PS. Jag tror nästan att Mei i filmen kan vara Mei Kasaheara när hon var liten, de är lika på många sätt. En oskyldigare version av Murakamis. Barnversionen. DS.
Kommentarer
Trackback
