Le temps qui se passe
Det är mulet, men otroligt varmt idag. Kan det inte bara åska?
Jag vill verkligen baka bröd, men vi har ingen jäst hemma. Kan det inte bara regna jäst?
Idag är jag fascinerad av tiden. Det hela började när jag imorse satt i mormors soffa och löste suduko. Jag trodde att jag hade löst det jättesnabbt (det var till och med medel, vilket ett sifferblint styre som jag brukar ha lite problem med) men när jag tittade på klockan hade det gått hela 40 minuter. Önskar att jag hade en tidsuppfatnning som varelserna i Oryx and Crake av Margeret Atwood, som varje dag såg solen gå upp för första gången och behandla det med en axelryckning. De lever utan mönster och utan organisation. Inga kön, ingen är unik. De uppfattar varken skönhet eller fulhet. De endast lever. Deras hjärtan slår, de äter frukt, skiter och parar sig. Avbildade människan såsom gud borde avbildat oss. Det som är så intressant är att de i sin enkelhet trots allt ter sig extremt komplexa. Det är så enkelt att det blir svårt. Inte ens djur lever på det viset. Djur vet att det blir dag, de är medvetna om natten, om deras instinkter och varje moder älskar sin avkomma. Varje djur såsom människa är unik. Men inte i Oryx and Crake. Där har människorna bestämt sig för att det skulle vara mycket mer praktiskt om man inte älskade, hoppades eller sörjde. Rörande banalt och enkelt. Man kan inte själv, som läsare, låta bli att tycka synd om varelserna.
Fan att jag glömt bort vad dem heter. Måste köpa den boken, den var underbar - ett välarbetat Atwood-verk ska man inte förkasta.
Tillbaka till tiden; var inte allt bättre förr? ifrågasätter många. Undrar om man tänkte så innan, de som verkligen levde i "förr". Och när är förr? Åsyftar folk en viss period i sitt liv som de speciellt uppskattade eller är det epoken i sig som de längtar tillbaka till? Ångrade Lucy sig och tänkte; Varför reste jag mig?
Om jag skulle levt i en annan tid, som jag känner till vilket därför utesluter den än så länge okända framtiden, hade 20-talet varit fint. Alla var så vackra, excentriska och man kunde spatsera runt i långa klänningar med fjädrar i hatten och en välplacerad mouche noir ovanför munnen. Att leva i Paris, som Gertrude Stein, och vältra sig i kärlek och sorg. Bohemiskt och romantiserat givetvis, men lockande.
Fast å andra sidan, vad tjänar det till att vara bakåtsträvande?
Kan det inte åska snart? Kan det inte regna jäst?
//Matilda
(PS. Förlåt för ett totalt värdelöst inlägg, att vädra funderingar en tisdagseftermiddag kan vara farligt)
