Maroseng

Vad ska man säga? En mer avsmakande film har jag aldrig sett, på många sett mycket mer verklighetsrelaterad än Kill Bill och Dawn of the Dead. Men helt otrolig. Verkligen. Tarantinos konversationer slår de mesta, varenda mening är så satans väluttänkt. Exempel är inledningsscenen, man känner verkligen hur obehagskänslorna stormar inom en, fastän hjärnan febrilt och godtroget försöker se en lycklig utgång på scenariot. Hjärnan fortsätter arbeta på samma sätt, trots att scenen tagit en extrem vändning och man vet att det med all säkerhet kommer sluta illa. Antar att det också har med den evigt smilande Hans Landa att göra.
   Obehagligt dock, var bilden av alla tyskar. Jag tror knappast att alla var som han framställde dem, inbotade nazister. Vissa förtjänade helt klart det öde Tarantino gav dem, men det smärtar ändå.
   Likaså när man upptäcker sidor hos sig själv som stämmer överens med nazisterna, som till exempel när de satt och tittade på Nationens Stolthet så tänkte jag direkt: Idioter. Sitta och skratta när människor blir skjutna. Men vad gjorde inte jag? Skratta kanske jag inte gjorde, men jag uppskattade filmen.
   Brutalt, ja. Men helt otroligt ändå.

Jag tänker inte hylla med någon bild. Se den på bio, filmens enda rätta jag.

//Matilda

Igår var Mi och jag och handlade på Malmborgs (spännande). Vi hade mellanmåls-besvär; vad skulle vi festa på när vi kom hem till mig. En del förslag dök upp, den ena mindre lockande än den andra - tills Mi slutligen utbrister:
- Äggmackor!
Då sa jag:
-Okej, if you're a bird, I'm a bird.

Det här uttrycket har jagat mig sedan dess. Man kan sätta det i så fantastiskt många meningar. I simpla betydelser, såsom den föregående: "Om du äter äggmackor, äter jag äggmackor". Eller så kan man vända på den och säga: If I'm a bird, you're a bird, vilket gör det hela till en mycket obehaglig maktkamp (plus att Mi blir galen: "DEM SÄGER INTE SÅ").

Eller så kan man se det ur fågelns perspektiv: If the bird am I, the bird are you. Lite Yodaspråk över det hela, men ändå fasligt underhållande.

Bara för att jag konstaterade att den här bloggen är väderinriktad, så måste jag bara nämna att det regnar ute. Väldigt mycket. Och jag är nu dygnsur efter att ha varit ute. Och jag gillar det, det har absolut sin charm. (Avsky mig, gör det)

Snart åker jag. Ja, jag tjatar. Men jag måste göra det annars fattar jag inte. Och jag är nästan nervösare för den här resan än för Canada-resan, då jag var borta i 10 mån. Gillar inte att åldras på det sättet, man blir så jäkla mesig. Usch för att bli mesig, hatar det över allting annat. Det och feghet. Därför kämpar jag undermedvetet för att inte tänka på resan, samtidigt som jag måste göra det för att förstår. Det hänger inte ett dugg ihop, men så är väl jag. Ambivalent. Äh, vem säger att ni behöver förstå?

Vad vissa däremot behöver förstå det är att jag ofta inte brukar bry mig om sådant här. Att åka iväg är inget stort, att fira sin födelsedag är inget stort. Jag brukar aldrig göra en stor grej av det. Jag brukar knappt vilja fira det med familjen, det är snarare så att det är dem som vill det och inte jag. Och med vänner har jag inte firat min födelsedag på flera, flera år. Jag säger aldrig till människor runt omkring mig när min födelsedag är, för jag tycker mest att det är jobbigt med uppmärksamheten. Men, men, när jag för en gång skull tänker att jag vill hitta på något, mest för att jag kommer sakna mina vänner och det hade varit roligt att hitta på något tillsammans, så är ingen intresserad. Inte för fem öre. Och då känner jag mig så jäkla dum, som har varit så egoistisk och tänkt på sin egen födelsedag. Men egentligen är det väl inte så konstigt? Hur många firar inte sina 20-årsdagar? Eller så är det bara så att det inte är intressant att umgås med mig. Vilket det just nu känns som.

Fan, vad sorglig jag låter. Men faktum är att jag känner mig lite sorglig.

Kan det inte vara den 29 imorgon?



// Matilda