Maroseng

Nu åskar det.

Det är mulet, men otroligt varmt idag. Kan det inte bara åska?
Jag vill verkligen baka bröd, men vi har ingen jäst hemma. Kan det inte bara regna jäst?

Idag är jag fascinerad av tiden. Det hela började när jag imorse satt i mormors soffa och löste suduko. Jag trodde att jag hade löst det jättesnabbt (det var till och med medel, vilket ett sifferblint styre som jag brukar ha lite problem med) men när jag tittade på klockan hade det gått hela 40 minuter. Önskar att jag hade en tidsuppfatnning som varelserna i Oryx and Crake av Margeret Atwood, som varje dag såg solen gå upp för första gången och behandla det med en axelryckning. De lever utan mönster och utan organisation. Inga kön, ingen är unik. De uppfattar varken skönhet eller fulhet. De endast lever. Deras hjärtan slår, de äter frukt, skiter och parar sig. Avbildade människan såsom gud borde avbildat oss. Det som är så intressant  är att de i sin enkelhet trots allt ter sig extremt komplexa. Det är så enkelt att det blir svårt. Inte ens djur lever på det viset. Djur vet att det blir dag, de är medvetna om natten, om deras instinkter och varje moder älskar sin avkomma. Varje djur såsom människa är unik. Men inte i Oryx and Crake. Där har människorna bestämt sig för att det skulle vara mycket mer praktiskt om man inte älskade, hoppades eller sörjde. Rörande banalt och enkelt. Man kan inte själv, som läsare, låta bli att tycka synd om varelserna.
Fan att jag glömt bort vad dem heter. Måste köpa den boken, den var underbar - ett välarbetat Atwood-verk ska man inte förkasta.

Tillbaka till tiden; var inte allt bättre förr? ifrågasätter många. Undrar om man tänkte så innan, de som verkligen levde i "förr". Och när är förr? Åsyftar folk en viss period i sitt liv som de speciellt uppskattade eller är det epoken i sig som de längtar tillbaka till? Ångrade Lucy sig och tänkte; Varför reste jag mig?

Om jag skulle levt i en annan tid, som jag känner till vilket därför utesluter den än så länge okända framtiden, hade 20-talet varit fint. Alla var så vackra, excentriska och man kunde spatsera runt i långa klänningar med fjädrar i hatten och en välplacerad mouche noir ovanför munnen. Att leva i Paris, som Gertrude Stein, och vältra sig i kärlek och sorg. Bohemiskt och romantiserat givetvis, men lockande.

Fast å andra sidan, vad tjänar det till att vara bakåtsträvande?

Kan det inte åska snart? Kan det inte regna jäst?

//Matilda

(PS. Förlåt för ett totalt värdelöst inlägg, att vädra funderingar en tisdagseftermiddag kan vara farligt)

Ja, då var det bestämt - Napoli 29 augusti! Sedan stannar jag i två månader. Vet inte riktigt vad jag har gett mig in på, men det ordnar sig nog. Två månader är inte lång tid om jag inte skulle trivas. Men det gör jag nog, brukar ge mig fanken på att jag ska trivas och då brukar jag göra det. Jag kommer ha ansvar för allt som rör hästarna, härligt slit.

Har hittat jättefina smycken som jag vill ha, men tyvärr är priset inte ens utskrivet. Och då brukar det vara dyrt. Fantastisk hemsida i varje fall, vet inte om den finns på Engelska. Märket heter Lydia Courteille. Otroligt vackra illustrationer och romatiska namn såsom Jardin Secret och Cabinet de curiosités. Spana in det! (Bara för att jag tittat på det nu vill jag till Paris, aldrig är man nöjd).

Såg Things we lost in the fire igår. Jag grät. Vem gör inte det?

// Matilda

Midsommarbesked: Nåja, då vad midsommar över. Trevligt var det. God mat, söta vänner. Inga bilder, sorry - jag är inte bra på det.

Har gjort en liten observation; Marabous nya chokladsort heter "Marabou mjölkchoklad med frystorkade jordgubbsbitar". Vad är det med frystorkade? Det låter fruktansvärt äckligt, fastän det egentligen inte är det. Frystorkat för mig är när ett paket med infryst köttfärssås läckt och runnit ner längs med frysdörren och fryst fast där. Tanken på att stoppa liknande jordgubbsbitar i ett choklad ter sig därför inte så fräscht. Inte skriver väl Anton Berg "70 % mörk choklad med frystorkade mangobitar"? Alla vet att det är frystorkad, och inte färskt eftersom det skulle vara något ohållbart från många perspektiv. Men man skriver inte ut det. Dåligt PR-arbete Marabou.

Eller är det bara jag som är känslig.

Häromdagen gjorde jag amerikanska pannkakor, som jag skrev. Maja kom och sympatiåt med mig i alla fall. Så här fint blev det dukat i bersån:

---

Sorgebesked: Alla mina kära små höns har dött. De har fått huvudet avbitet av en mård som lyckats tränga sig in i hönshuset. Barbariskt. Två överlevde, en tupp och en väldigt gammal, risig höna. Jättesorgligt. Min Idun och min Tuppen-Tuppen.



Tråkigt.

// Matilda

Så var det midsommar - en hederlig gammal svensk tradition som jag har gjort allt för att undvika. Planen var London, hade till och med lägenhet och allt, hittade biljetter för ca 1500 tur och retur, vilket inte alls är farligt. Men sällskapet, vem som helst nästan, uteblev. Därför ska jag nu hem till Joakim och grilla/chilla för att sedan dra vidare ut. Det blir säkert kul.

Jag vågar inte riktigt säga något ännu eftersom det inte alls är färdigt, men jag har fått jobb i Italien. Men förra gången jag sa så om Frankrike blev det ju inte så. Så nu: DON'T JINX IT!

En liten midsommarbild från förra året får det allt bli:


Ekorren satt i midsommarstången är nog det som lyfter den h'r bilden. Och Filip i midsommarkrans förstås.

GLAD MIDSOMMAR!

// Matilda

...vad dålig jag är på att uppdatera, men å andra sidan kan jag faktiskt skylla på att jag har haft mycket att göra. Dessutom så tror jag stenhårt på "Följande har hänt"-fenomenet.

Följande har hänt:

* Studenten
* Galen försommarnatt
* Jobb
* Avslutning
* Frankrike diss

Studenten var underbar. Det finns säkerligen tjugotusen fler ord att beskriva den med, men kort och gott var den underbar. Lycklighetsnivån kan tävla med den dagen då jag kom hem från Canada, till och med. Se så glad jag var:







Jag fick jättemånga presenter, vilket gjorde så att jag blev väldigt överväldigad. Alla var så snälla, och kom dit för min skull. Blev uppriktigt rörd. Uppskattade Mis och Stinas fantastiska uppoffring och festvilja, när de följde med ut och sedan tog taxi till Sturup för att jobba morgon kl 04.00 - det är fint det!
Tack ni alla!

I lördags, förra veckan, så var jag hemma hos Matilda (inte mitt alter ego, utan en person av kött och blod - tro det eller ej). Det var så fint, vi drack vin sedan cyklade vi till Secret Wars, som var utomhus vid Musikkullarna vilket innebar att man höll på att frysa ihjäl, trots att det faktiskt är juni. Det kändes som en frusen februarinatt. My följde med oss en bit på vägen, sedan storknade hon och tog bussen hem.
  Som tur var bjöd de på varm choklad. Matilda och jag blev barnsligt förtjusta. Och där fanns en eld. Så det gällde att snabbt springa och titta på målningarna för att sedan snabbt försöka återfå sin plats nära elden. Det var kallt men fint. Ett förnärmligt litet gäng cyklar sedan vidare i natten, glada i hågen och villiga att dansa av sig huvudet. På vägen träffar jag Sara som höll på att beställa falafel. Hon hade tydligen haft en lyxkväll - helt gratis! HejaHeja! Cyklandet fortsätter tills vi hittar en lägenhetsfest som var död tills vi kom. Vi dansade oss lite galna på deras röda matta till nittiotals-hits. Det var fint det med. Cyklandet fortsätter, än en gång, tills vi når KB. Vi köper frallor, träffar en söt tjej som bjuder hem oss till hennes takterass - vi följer givetvis med. Har glömt bort hennes namn, vilket grämer mig, men hon hade i varje fall en söt katt, fin takterass och rabarberpaj. Så satt vi där, i den ljusa natten, tills klockan blev kvart över sex och då begav sig jag och Matilda hem. Det var en sann sommarkväll, som kommer minnas i ett rosa skimmer.

Jag har jobbat en del. Det har varit...jobb. Men jag har sett Zlatan. Och Per Sinding-Larsen. Min kändislista växer ofrivilligt.

Avslutningen var seg. Jag var förkyld och en smula bakfull eftersom jag hade druckit fantastiskt goda mojitos på Carib Kréol. Menmen, man fick tårta och rabarbersaft. Och sina beyg, finally. Jag klarade matten, vilket gjorde mig mer överlycklig än alla 15 MVGn tillsammans!

Och det blir inget Bretagne i år. De har helt sonika slutat att höra av sig till mig, fruktansvärt dåligt. Men strunt samma. Nu har jag fått ryck och sökt volontärjobb i Ecuador och ett hästskötarjobb i Italien. Vet inte riktigt vad som kom över mig, men jag måste bara göra något. Min mardröm är att fastna här. Så nu slår jag åt alla höll för att inte rotas fast.

En liten summering alltså. Nu ska jag gå och laga amerikanska pannkakor till frukost/lunch (= brunch). Det blir nog gott. Hade varit godare om man hade kunnat dela smakupplevelsen med någon, men alla jobbar och Maja har bestämt sagt nej. Menmen.

So long and thanks for all the fish!

xox Matilda (tjoho, jag go Gossip Girl)