Maroseng

Dagen då Anna Maria varnade mig

En eftermiddag, för inte så länge sedan, satt jag på kontoret och gjorde inget särskilt. Vädret var egentligen inte särskilt dåligt, men eftersom meterologerna lovat regn så höll sig italienarna inne. Det finns ju inget hemskare än att överraskas av en regnskur. Efter en stund kom Anna Maria in, med ett paraply i handen.

- Fin dag idag, sa jag - och jag var den enda som uppfattade ironin.

- Ja, just nu, sa hon, men de har lovat regn.

Hon tittade oroligt på himlen, som inte var klarblå men ändå inte regntung.

- Jag vill prata med dig om en sak, sa hon till mig. Det gäller Carmine.

Jag tittade lite oförstående på henne, och hon fortsatte:

- Du kan inte vara så snäll mot honom, han har nämligen börjat tro att du är förtjust i honom.

Något förfärad stammade jag fram;

- Men, men...Carmine är ju gift! Jag har ju inte gjort någonting!

- Nej, Gud nej Matilda, inte den Carmine  - Zio Carmine! Inte min bror utan min farbror! rättade hon mig snabbt.

Jag var fortfarande lika förfärad.

- Men...han är ju gammal! Hur har han kunnat tolka det på det viset? frågade jag henne.
- Ja...svarade hon dröjande, man kan väl säga att han har ett litet gammeldags sätt att tänka. Jag måste åka vidare, men tänk på det. Du behöver inte prata med honom, det räcker att du är artig och säger "Hej" och "Hejdå". Inte mer, för då börjar han tro en massa saker.
- Okej, svarade jag och försökte tänka tillbaka på hur jag agerat mot honom den senaste tiden, och kom fram till att jag endast några gånger frågat om allt var bra, kanske något om gården och sedan inget mer.

När Marco, som var på Sardinien vid den här tiden, ringde mig senare berättade jag allt för honom - men han förstod inte heller vem jag menade.
- Zio Carmine, Anna Marias fabror! sa jag för hundrade gången.
- Men, när det äntligen gått upp för honom vem jag talade om, han är ju...gammal!

Sedan skrattade vi åt det båda två.

Nu pratar jag inte så mycket med Zio Carmine mer.

//Matilda