Maroseng

Dagen då man hade en del språksvårigheter

Det väldigt varmt. Jag hade bara suttit till häst i 20 minuter, men var redan törstig, och vetskapen om att det var ytterligare 1 timme och 40 minuter kvar gjorde det inte bättre. Man undgick inte värmen någonstans, inte ens i skuggan. Det var helt stilla, inte ens en liten bris, och skogen var tät kring oss. Marco, som red framför mig, vände sig om och sa någonting. Jag förstod inte ett dugg, och skakade därför på huvudet för att visa det. Han plockade ett löv från ett av träden, höll in sin häst för att räcka över det till mig.
- What is it? frågade jag.
Han höll sin hand kupad framför munnen, och jag tittade skeptiskt på lövet. Skulle jag äta det? Jag tittade på honom igen, för att se om han menade allvar. Men han nickade till mig;
- Si si, vai!
Jag tittade återigen på lövet, och undrade varför jag i helvete skulle äta ett löv för - men inte vill man vara den som inte provar. Jag öppnade munnen för att äta det.
- No, no! hörde jag då från Marco, och förbannade honom för att han inte pratade ordentlig engelska.
- Why?! frågade oförstående, och märkbart irriterad.
- Smell, sa han då och visade igen att jag skulle lukta på lövet, och inte äta det.

Jag luktade på det. Tandkräm. Ett eucalyptusträd.

Marco tittade på mig och skrattade och jag tyckte inte att det var det minsta roligt.

Någon månad senare nämnde han det för mig och då skrattade vi båda så att vi grät - eller åtminstone jag grät. Det är inte lätt när det är svårt.

//Matilda