Maroseng

Dagen då jag bakade lussebullar

Klockan närmade sig fem och jag hade precis lämnat hemmet, i min fantastiska ljusblå metallic peugeot 206, för att köra till I Moresani - där jag jobbar. På vägen dit stannade jag i byn för att köpa mjölk. Jag parkerade utanför den lilla butiken. Två gubbar stod i ingången och stirrade kritiskt på mig. Jag närmade mig, men de aktade sig inte - som om de inte trodde att jag skulle kliva in.

- Posso? frågade jag dem. (Kan jag?)

Javisst ursäktade de sig genast, och den ene av dem gick och satte sig bakom kassan.
- Har ni mjölk? undrade jag. Han plockade fram torrmjölk utan ett ord.
- Har ni inte riktig? frågade jag vidare. Han reste sig stånkandes och plockade fram en halv liter. Jag behöver två, fortsatte jag och han gav mig en lång blick innan han plockade fram ytterligare en.
- Tack, sa jag och log mot honom. Egentligen behövde jag kardemumma också, så jag frågade honom om det också.
- Jag vet inte vad du menar, svarade han kort.
- Kardemumma, för att ha i kakor, fortsatte jag.
- Nej, något sådant har vi inte. Men vi har Nutella, om det går bra?
- Hm, nej...
Jag betalde och körde vidare. Väl vid I Moresani fanns både Fiorenze och Federica där och när jag berättade att jag skulle baka lyste deras ögon upp.

Vi gjorde lussebullar, på bästa möjliga sätt. När de var färdiga fanns nästan alla där - Antonio, Zio Carmine, Domenico, Filomena, Zia Melina, Anna Maria och Gino. De flesta åt lussebullarna och berömde de, samtidigt som de tyckte att de hade gjort sig bättre som frukostbullar. Domenico, som hoppade över pastan för att han tycker - notera - han behöver gå ner i vikt, bredde ett tjockt lager med Nutella över sin. Fan, tänkte jag, jag borde köpt Nutellan.

Sedan placerade vi oss alla i soffan, något hoptryckta, och tittade på en mangaserie, på högsta volym så att även gamlingarna skulle höra, eftersom Federica vägrade byta kanal. Det dröjde inte länge förrän vi alla var tagna av spänningen, Filomena skrek till när någon blev attackerad i en mörk gränd och Antonio frågade ständigt "Vem är han? Vem är hon?" och Federica förklarade utförligt. Zio Carmine sov - för mycket spänning för en kväll.

Nu, ikväll, för första gången i år, fick jag julkänsla.

//Matilda