Maroseng

Dagen då slutet skrämde oss båda

Det regnade ute, det smattrade hårt på taket. Restauranten var ödslig, den var stängd den kvällen. Halvmörkret skulle varit mer skrämmande om inte brasan lyst upp som den gjorde. Den värme ens ben när man satt framför i soffan. Jag höll fram händerna och kände hur kroppen värmdes upp. Regn är ibland kallare än vad man tror.

- Matilda, sa Antonio som satt bredvid mig, hur ska jag göra när du åker iväg? Nu har jag ju vant mig vid att du är här.

Jag förblev tyst. Kunde inte komma på ett värdigt svar. Jag vill ju inte heller åka iväg, inte för evigt.

- Du är som en dotter för mig, så kan du lova mig en sak? Lova att du, på din bröllopsresa, kommer hit?
Jag log varmt mot honom, klappade honom på axeln och sa:
- Självklart kommer jag hit. Eller så kanske det blir så att jag aldrig åker härifrån.
Ett ljus tändes i hans ögon.

- Menar du det?

- Klart jag gör.

Jag hade inte hjärta att säga att jag inte vill gifta mig.

//Matilda