Maroseng

Dagen då jag var herde

Marco hade gett sig av till Sardinien och jag var nu ensam ansvarig för alla hästarna. Jag hade släppt ut fyra av dem på bete, nedanför branten. Det var vackert väder, och efter att jag skött om de hästar som jag hade inne tänkte jag gå och titta till de som gick ute. För att ta sig till hagen måste jag passera gethagen. Genast när jag öppnade grinden kom 90 getter glatt framskuttandes till mig - eller nog snarare till den öppna grinden. Snabbt stängde jag den, trots att den är en tung trägrind, som hänger uppbunden på två balsnören som ser ut att kunna gå av vilken sekund som helst.

Jag började bege mig nerför backen, det hade regnat rejält dagen innan så det var lite slipprigt i bara gympaskor. Efter några meter hörde jag getternas klockor bakom mig. Jag vände mig om och de stannade några meter bakom mig, och såg ytterst förväntansfulla ut. "Schas!" sa jag, och viftade med armarna. De rörde sig inte en millimeter. Jag fortsatte nerför, men efter några meter kunde jag höra dem igen. Jag vände mig om och återupprepade samma procedur med liknande resultat. När jag insåg att mitt schasande inte skulle leda någon vart struntade jag i det och hoppades innerligt att de inte på något sätt skulle ställa till med besvär. Med lite svårighet fortsatte jag ner igen, det var ganska halt och getterna gick mig praktiskt taget på hälarna. Plötsligt fick de syn på en ek. De bräkade och satte i galopp, eller vad det nu heter när getter springer, av mot trädet. Ekollon, ekollon, måste de ha tänkt. De samlades kring stammen och mumsade i sig nötterna, och jag tyckte det var skönt att slippa dem. Men jag hann bara få några meters avstånd från dem innan de fortsatte efter mig.

Väl nere vid hästhagen fanns ännu en ek, och de ställde sig gladeligen och åt igen. Några smet in i hästhagen, men Duna jagade med tänderna ut dem direkt. Förskräckt skuttade de ut genom staketet, som man knappt kan kalla staket. Jag kollade hästarna, de verkade må bra och det fanns både vatten och hö. Jag satte mig en stund på en stubbe och njöt av solen. Det var november, och jag hade bara på mig t-shirt. Jag tittade på getterna, som trots att de är underhållande djur gjorde mig trött. Hur skulle jag få 90 getter att lämna maten de hittat och följa med mig upp?! Jag började gå och kallade lite, på svenska i brist på italienskt getvokabulär. "Kom, kom" "Kom, kom". De gjorde ingen ansats att följa med mig. "Era förbaskade skitgetter, kan ni följa med mig?!" skrek jag, och några av dem tittade upp för att se vem som förde sådant liv medan resten fortsatte att äta. Skit i det då, tänkte jag och började gå. Två av dem hade stannat i branten och höll på att stångas i kamp som nog var väldigt allvarlig. De tittade inte ens på mig när jag passerade. Men så plötsligt, som av ett trollslag, satte två-tre getter efter mig vilket ledde till att alla följde med mig. Jag kämpade mig uppför i leran, och när jag nådde grinden smet jag snabbt ut innan de kom ifatt mig. När jag stängde kom de fram och bräkte besviket. "Förlåt, nästa gång" sa jag då, men jag tror inte att de trodde på mig. Zio Carmine kom förbi och sa något, men jag förstod ingenting av hans breda dialekt. "Sì" sa jag och log och nickade litegrann. Han fortsatte ner mot stallet. Hade han iakttagit mig?

Senare tyckte jag hela getepisoden var väldigt underhållande, och jag tänkte till och med en stund på vad som behövdes för att utbilda sig till herde. Jag såg mig själv vandrandes genom skogen och ibland, om man hade hittat en grän plätt, sittandes på en sten medan getterna betade. Tänk, så mycket tid man hade haft att tänka!

//Matilda