Maroseng

Dagen då man var alldeles ny

Det rådde febril aktivitet i köket, och trots att klockan var över åtta på kvällen var det varmt. En behaglig värme, som fyllde hela ens kropp utan att man för den sakens skull svettades, som jag gjort tidigare på dagen. Jag kände mig ytterst svensk när 28 grader och skinande sol fick mig att förgås av törst och värme.

 Myggnätet som täckte för dörröppningen var svårt att öppna, och jag ville inte ta i för mycket eftersom det såg ut att vara något instabilt. Det fattades bara att man rev ner det redan andra kvällen. Lite förlägen stod jag utanför och provade lite igen, men den vägrade öppna sig. Plötsligt dök en gammal man upp bakom nätet, sa nägot och ryckte sedan bestämt upp den. Det var Antonio, men det visste jag inte då. Det enda namnet som jag lärt mig var Marcos, mannen som jag tydligen skulle jobba med. Jag steg in i köket, och kände mig i vägen. Någon hade dukat till mig utanför, men jag tyckte det kändes fånigt att gå och sätta sig redan. Jag ville hjälpa till, men insåg att jag nog skulle vara mer till besvär än till hjälp. Så jag gick ut och ställde mig och låtsades titta på något, precis som om jag visste vad jag gjorde.

 Efter en stund kom en kvinna, som senare skulle visa sig heta Filomena, ut med en tallrik med grönsaker. Jag satte mig och åt. Det sista fick jag tvinga i mig, det kändes som om de inlagda paprikorna växte i halsen på mig. Allting var himmelskt gott, men jag kunde omöjligt äta mycket i värmen. Efter att ha ätit färdigt bar jag in tallriken, satte den på diskbänken, dukade av bordet och sa "Buona Notte". Filomena tittade konstigt på mig och pekade på en tallrik pasta som hon höll i ena handen. "Non mangi?" frågade hon. Äter du inte? Jag pekade ut mot bordet, och hon insåg att jag trodde det var allt. Hon skrattade högt och höjde rösten och sa till dem andra - och det här förstod jag trots att det var på italienska; "Hon trodde det var allt!" och alla skrattade. Jag dukade bordet och satte mig. Pastan var fantastiskt god, och jag förmådde mig att äta upp allt - trots att jag var proppmätt. Jag tog ut tallriken igen och var på väg för att en andra gång duka av bordet, men Filomena hann stoppa mig. Ännu en rätt, il secondo, dukades fram. Grönsaker och kött. Jag åt hälften, och kom och tänkte på Food Contests, där man tävlar i att trycka i sig så många varmkorvar man kan, vilket inte fick illamåendet att lägga sig precis. slutligen kunde jag duka av bordet och Filomena kom fram till mig och sa: "Dolce?". Efterrätt? Nej tack, sa jag lite skrämt. Hon såg lite besviken ut, men sedan vände hon sig om och fortsatte jobba. Jag sa "Buona Notte" igen, och gick ut genom nätdörren - som inte ville stänga sig riktigt. Hurtigt satte jag av uppför backen, men var tvungen att stanna halvvägs upp eftersom allt jag ätit gjorde mig svimfärdig. "Herregud" tänkte jag "om det ska vara såhär så kommer jag rulla hem efter två månader!" Jag lyckades ta mig upp för branten, och när jag kom upp fick jag stanna igen och luta mig framåt för att få blod till hjärnan. "Nu spyr jag" tänkte jag. Det gjorde jag aldrig, och jag lyckades ta mig hem till fots. Och jag insåg att det verkligen var sant, det Marco hade sagt till mig på dagen: "Vi italienare, vi gillar att äta."

Nu äter jag två till tre rätter varje lunch och middag, frukost har jag aldrig ätit - och jag har inte gått upp ett kilo. Jag - jag tycker också om att äta.

//Matilda