Tutto a posto
Imorgon spelar Ane Brun pà Babel. Det àr nàstan sà att man làngtar lite hem. Men bara nàstan. Det kànns mer som ett stygn i hjàrtat. Oh, vad jag sà gàrna hade velat se henne. Nàgon, dit och mobilfilma!
Annars àr det lika underbart och lika fantastiskt hàr. Jag kànner mig sà hemma, det àr som om jag alltid bott hàr - fòrutom att jag inte pratar italienska sà jàkla bra ànnu. Men annars, (djup suck), sà vackert. Hàromdagen spànde en regnbàge upp sig òver gàrden, och den paradisiska stàmningen hòjdes ànnu nàgra snàpp. Det roliga àr att de som bor hàr inte fòrstàr det. Jaha, dàr var en regnbàge tànker dem, medan jag hànfòrt gjorde diverse associationer till all vàrldens poeter som màste haft sàdana upplevelser fòr att kunna sàtta extraordinàra hàndelser pà papper.
Vackert. Mer kan jag inte sàga.
Det àskar varje natt nàstan. Det àr varmt och skònt pà dagarna. Mànniskorna tar vàl hand om mig och vi har kommit till att bli bra vànner.
Nej, men jag tror jag stannar hàr sà lànge jag kan, faktiskt.
Hur kan det vara mòjligt att vara sàhàr lycklig?
Skriver hàr nu och inte pà den andra bloggen, som ni kanske màrker. Varfòr vet jag inte. Jag vill bara beskriva kànslan. Inte redogòra vad som hànt den senaste tiden.
95 % av all mat som serveras hàr kommer fràn gàrden - hur mànga stàllen i vàrlden finns det kvar egentligen? Det sàger vàl allt?
Ciao i miei amici cari. Sto pensando di voi.
//Matilda
