Maroseng

Dagen dà jag och Antonella pratade om Gud

Antonio har en kusin, Antonella, som han stàr mycket nàra. En dag, innan jag hade min bil, dà jag som vanligt blev skjutsad av Antonio hem, stannade han till utanfòr hennes hus. Jag fòljde med in. Vid brasan satt en mycket liten gumma, med kritvitt hàr och en vàrta pà hakan. Diverse Elsa Beskow och fler sagogummor dòk genast upp i mitt huvud, fòr det var precis sà hon sàg ut. Hon hade pà sig en stickad tròja och kjol och hennes ena knàstrumpa hade glidit ner och satt halvvàgs ner pà vaden. Hon stirrade skarpt pà mig.
- Det hàr àr din nya stàderska, skàmtade Antonio.
- Jag behòver ingen stàderska, svarade hon dà, och hon fortsatte stirra pà mig.
- Var kommer du ifràn? fràgade hon.
- Sverige.
- Ar du katolik?
- Nej.

Hon suckade djupt och bòrjade mumla fòr sig sjàlv.
- Kànner du till Jesus, den heliga anden och Gud? fortsatte hon utfràgningen.
- Jo, det har vàl hànt att jag hòrt nàgot om dem...

- Tror du?

- Nej, jag gòr vàl inte det, svarade jag.

Hon tog sig fòr huvudet.

- Dessa unga mànniskor, mumlade hon fòr sig sjàlv, de vet inte vad de gòr, de kànner inte till Jesus och Gud, det heliga, den ljuvliga Madonnan. Du vet, sa hon och vànde sig mot mig, det var Gud som skapade dig. Och Gud har en son som heter Jesus som offrade sig fòr mànniskorna, tog pà sig deras synder. Jag ska beràtta historien om Jesus fòr dig.

Sedan beràttade hon allt fràn jordens skapelse, Jungfru Maria och Jesus fòdelse till sista màltiden, Jesu lidande pà korset och àteruppstàndelsen. Samtidigt tittade jag mig om i rummet, och bòrjade ràkna alla krucifix jag sàg. Jag kom upp till 27 bara i kòket, och dà ràknade jag inte in alla hennes tavlor av Madonnan. Nàr hon var fàrdig med sin historia, sa hon:
- Nà, tror du nu pà Jesus och Gud?
- ... Nej, jag gòr ju inte det.
- Ah, du màste tro, du màste tro, màssade hon, du kommer hamna i helvetet. Jag ska be fòr dig, be fòr att du ska upptàcka den allsmàktige.

Jag var nàra pà att sàga; Nàmen tack sà mycket, nàgot spydigt - men det gjorde jag inte.

Nàr vi làmnade huset sa Antonio:
- Hon àr ganska religiòs av sig.
- ...Nàhà?

//Matilda

Dagen då Anna Maria varnade mig

En eftermiddag, för inte så länge sedan, satt jag på kontoret och gjorde inget särskilt. Vädret var egentligen inte särskilt dåligt, men eftersom meterologerna lovat regn så höll sig italienarna inne. Det finns ju inget hemskare än att överraskas av en regnskur. Efter en stund kom Anna Maria in, med ett paraply i handen.

- Fin dag idag, sa jag - och jag var den enda som uppfattade ironin.

- Ja, just nu, sa hon, men de har lovat regn.

Hon tittade oroligt på himlen, som inte var klarblå men ändå inte regntung.

- Jag vill prata med dig om en sak, sa hon till mig. Det gäller Carmine.

Jag tittade lite oförstående på henne, och hon fortsatte:

- Du kan inte vara så snäll mot honom, han har nämligen börjat tro att du är förtjust i honom.

Något förfärad stammade jag fram;

- Men, men...Carmine är ju gift! Jag har ju inte gjort någonting!

- Nej, Gud nej Matilda, inte den Carmine  - Zio Carmine! Inte min bror utan min farbror! rättade hon mig snabbt.

Jag var fortfarande lika förfärad.

- Men...han är ju gammal! Hur har han kunnat tolka det på det viset? frågade jag henne.
- Ja...svarade hon dröjande, man kan väl säga att han har ett litet gammeldags sätt att tänka. Jag måste åka vidare, men tänk på det. Du behöver inte prata med honom, det räcker att du är artig och säger "Hej" och "Hejdå". Inte mer, för då börjar han tro en massa saker.
- Okej, svarade jag och försökte tänka tillbaka på hur jag agerat mot honom den senaste tiden, och kom fram till att jag endast några gånger frågat om allt var bra, kanske något om gården och sedan inget mer.

När Marco, som var på Sardinien vid den här tiden, ringde mig senare berättade jag allt för honom - men han förstod inte heller vem jag menade.
- Zio Carmine, Anna Marias fabror! sa jag för hundrade gången.
- Men, när det äntligen gått upp för honom vem jag talade om, han är ju...gammal!

Sedan skrattade vi åt det båda två.

Nu pratar jag inte så mycket med Zio Carmine mer.

//Matilda

Dagen då Enzo för en sekund trodde att man äter katter i Sverige

En lång diskussion hade pågått vid lunch. Vi var inte många; endast jag, Carmine, Domenico, Giovanni och Enzo. Diskussionen hölls främst mellan mig och Carmine, eftersom han var mer hungrig och han tyckte att jag skulle gå och säga till Zia Melina - som redan hade mycket att göra i köket - att laga något mer åt honom. Jag svarade honom, att han minsann kunde gå och laga något själv, medan han ihärdigt insisterade på att män som han, som precis slaktat en gris, inte hörde hemma i köket utan till bords - för att bli serverade av kvinnorna. Detta fick mig, som jag hoppas att ni förstår, att gå i taket. Efter en stund kulminerade det hela i att vi anklagade varandra för småsaker, t.ex. så sa jag att slakta en gris inte är något hårt jobb och att han skulle bli tjock om han inte jobbade hårdare, medan han påstod att alla hade äcklats av mina kakor (lussebullarna) som jag bakat häromdagen.

- Åh, bakade du kakor häromdagen? avbröt Enzo förtjust. Vad bakade du?

- Lussebullar, svarade jag på svenska.

- Vad? Prata så att man förstår.

- Okej, i direkt översättning blir det "I gatti di Santa Lucia" (Sankta Lucias katter = lussekatter).

Han gav mig en lång blick och sa sedan:

- Du vet väl vad "i gatti" (katter) är för något? Litet djur som är som en hund fast ändå inte.
Jag mötte snabbt Giovannis blick, som tänkte likadant som jag och vi båda brast ut i skratt. Snabbt, instämde även Domenico som gjort kopplingen, och efter ännu lite längre tid Carmine (det arbetas inte alltid så snabbt i Carmines stenåldershjärna). Det dröjde säkert något minut innan jag hämtat andan igen och torkat tårarna, och Enzo satt mest och såg tjurig ut.
- Tror du verkligen att vi äter katter i Sverige? Speciellt i kakor, julkakor?! De kallas katter på grund av formen! upplyste jag honom.
- Jaja, svarade han fortfarande lite tjurigt, och gick sedan ut för att fortsätta arbeta.

Fast när Selma dör kanske vi kan prova på en äkta lussekatt?! (OBS. SKÄMT)

//Matilda

Dagen då Carmine och Antonella visade mig deras bröllopsvideo

Jag kände mig lite obekväm i det stora vardagsrummet, där jag satt i den alltför låga soffan, med Filomena på ena sidan och Antonellas bror, som också heter Carmine, på andra sidan. Jag förbannade mig själv för att jag hade tagit på mig kjol, nu var jag ju tvungen att sitta upprätt hela tiden. Det var Antonellas 24-årsdag, och vi hade precis ätit kaka och druckit (nej, inte kaffe utan...) Coca Cola.

- Åh, sa Antonella plötsligt när det för en sekund blivit tyst, Matilda har ju inte sett vår börllopsvideo!

Herregud, tänkte jag, måtte den vara fin - ibland är jag ju så dålig på att ljuga och säga att jag tycker saker är fina, när jag egentligen tycker tvärtom.

Det tog ett tag innan tekniken fungerade, men efter ett tag fick de igång den. Hela videon inleddes med texten "Carmine och Antonellas bröllop, oktober 2008" i bjärta färger och i word art format. Alla var tysta och tittade med stora ögon. Bilder dök upp, både rörliga och stilla. Carmine som är i sitt barndomsrum och håller på att klä på sig i frack, och jag tänker att det kanske inte blir så svårt att ljuga ändå. Men då, då börjar bakgrundsmusiken spela. Daniel Powters "You had a bad day". Jag bet mig hårt i läppen för att inte skratta åt det ironiska och tänkte i mitt att det minsann var tur att jag var den enda i rummet som förstod engelska, och jag slapp därför möta någons blick.
- Matilda, du som kan engelska, sa Carmine plötsligt, vad betyder det som han sjunger här?
Tusen tankar flög genom mitt huvud. Jag kunde bara inte ljuga, det gick inte.
- Eh, svarade jag, det betyder...typ.. du har haft en dålig dag.
Han tittade besviket på mig och Antonella likaså.
- Gör det? sa han.
- Ja, och insåg mitt misstag i att inte ljuga och fortsatte; fast på ett bra sätt. Ungefär som du haft en dålig dag innan, men nu när du träffat din kärlek så blir det bättre.
- Aha, sa Carmine och log mot Antonella, som log om möjligt bredare.
Jag andades ut.

Det dröjde inte länge förrän jag sattes i en likadan situation. Bröllopscermonin var över - italienska bröllop varar i en evighet (inte för att jag har något svenskt att jämföra med, men det tycktes mig ändå vara ovanligt långt) - och de stod tillsammans på stranden, det var solnedgång och de var nygifta. Trots det pussade de bara varandra lite nätt på kinden och kramade varandra. Ska man inte hångla upp varandra när man gift sig?! I varje fall så hade jag än så länge sluppit undan jobbiga översättningar - tills det att de började spela Celine Dions "All by myself". Om jag hade varit hemma, utan personer runt omkring mig, hade jag kastat mig på golvet och tagit mig för huvudet - för det var ju bara fel, fel, fel! Det är sången som spelas i Bridget Jones Dagbok när hon tror att hon ska leva ensam i resten av sitt liv, dö och sedan bli uppäten av sina egna hundar. Jag tittade mig omkring i rummet, men ingen verkade märka våndan som pågick inom mig. Fråga mig inte, upprepade jag för mig själv, fråga mig inte!

Men jo, visst kom frågan;
- Matilda, vad betyder den här sången?
Jag suckade lite och sa:
- Det betyder att ni är jättekära och kommer leva lyckliga länge...tillsammans.
De tittade på varandra igen, som om de återupplevde dagen.

Små vita lögner, har nog aldrig gjort någon något ont, tänkte jag opch hoppades i mitt stilla sinne att de aldrig mer skulle fråga någon annan engelsktalande person samma fråga.

//Matilda

Dagen då man hade en del språksvårigheter

Det väldigt varmt. Jag hade bara suttit till häst i 20 minuter, men var redan törstig, och vetskapen om att det var ytterligare 1 timme och 40 minuter kvar gjorde det inte bättre. Man undgick inte värmen någonstans, inte ens i skuggan. Det var helt stilla, inte ens en liten bris, och skogen var tät kring oss. Marco, som red framför mig, vände sig om och sa någonting. Jag förstod inte ett dugg, och skakade därför på huvudet för att visa det. Han plockade ett löv från ett av träden, höll in sin häst för att räcka över det till mig.
- What is it? frågade jag.
Han höll sin hand kupad framför munnen, och jag tittade skeptiskt på lövet. Skulle jag äta det? Jag tittade på honom igen, för att se om han menade allvar. Men han nickade till mig;
- Si si, vai!
Jag tittade återigen på lövet, och undrade varför jag i helvete skulle äta ett löv för - men inte vill man vara den som inte provar. Jag öppnade munnen för att äta det.
- No, no! hörde jag då från Marco, och förbannade honom för att han inte pratade ordentlig engelska.
- Why?! frågade oförstående, och märkbart irriterad.
- Smell, sa han då och visade igen att jag skulle lukta på lövet, och inte äta det.

Jag luktade på det. Tandkräm. Ett eucalyptusträd.

Marco tittade på mig och skrattade och jag tyckte inte att det var det minsta roligt.

Någon månad senare nämnde han det för mig och då skrattade vi båda så att vi grät - eller åtminstone jag grät. Det är inte lätt när det är svårt.

//Matilda

Dagen då jag förklarar familjebanden

Antonio - gift med - Filomena

Barn: Anna Maria, Domenico och Carmine

Barn: Federica och Fiorenze

Domenico: väldigt singel. Någon som är intresserad av en 36-årig moderskär man så hör av er så fixar jag en date.

Carmine - gift med - Antonella

Klarare?

//Matilda

Dagen då jag bakade lussebullar

Klockan närmade sig fem och jag hade precis lämnat hemmet, i min fantastiska ljusblå metallic peugeot 206, för att köra till I Moresani - där jag jobbar. På vägen dit stannade jag i byn för att köpa mjölk. Jag parkerade utanför den lilla butiken. Två gubbar stod i ingången och stirrade kritiskt på mig. Jag närmade mig, men de aktade sig inte - som om de inte trodde att jag skulle kliva in.

- Posso? frågade jag dem. (Kan jag?)

Javisst ursäktade de sig genast, och den ene av dem gick och satte sig bakom kassan.
- Har ni mjölk? undrade jag. Han plockade fram torrmjölk utan ett ord.
- Har ni inte riktig? frågade jag vidare. Han reste sig stånkandes och plockade fram en halv liter. Jag behöver två, fortsatte jag och han gav mig en lång blick innan han plockade fram ytterligare en.
- Tack, sa jag och log mot honom. Egentligen behövde jag kardemumma också, så jag frågade honom om det också.
- Jag vet inte vad du menar, svarade han kort.
- Kardemumma, för att ha i kakor, fortsatte jag.
- Nej, något sådant har vi inte. Men vi har Nutella, om det går bra?
- Hm, nej...
Jag betalde och körde vidare. Väl vid I Moresani fanns både Fiorenze och Federica där och när jag berättade att jag skulle baka lyste deras ögon upp.

Vi gjorde lussebullar, på bästa möjliga sätt. När de var färdiga fanns nästan alla där - Antonio, Zio Carmine, Domenico, Filomena, Zia Melina, Anna Maria och Gino. De flesta åt lussebullarna och berömde de, samtidigt som de tyckte att de hade gjort sig bättre som frukostbullar. Domenico, som hoppade över pastan för att han tycker - notera - han behöver gå ner i vikt, bredde ett tjockt lager med Nutella över sin. Fan, tänkte jag, jag borde köpt Nutellan.

Sedan placerade vi oss alla i soffan, något hoptryckta, och tittade på en mangaserie, på högsta volym så att även gamlingarna skulle höra, eftersom Federica vägrade byta kanal. Det dröjde inte länge förrän vi alla var tagna av spänningen, Filomena skrek till när någon blev attackerad i en mörk gränd och Antonio frågade ständigt "Vem är han? Vem är hon?" och Federica förklarade utförligt. Zio Carmine sov - för mycket spänning för en kväll.

Nu, ikväll, för första gången i år, fick jag julkänsla.

//Matilda

Dagen då slutet skrämde oss båda

Det regnade ute, det smattrade hårt på taket. Restauranten var ödslig, den var stängd den kvällen. Halvmörkret skulle varit mer skrämmande om inte brasan lyst upp som den gjorde. Den värme ens ben när man satt framför i soffan. Jag höll fram händerna och kände hur kroppen värmdes upp. Regn är ibland kallare än vad man tror.

- Matilda, sa Antonio som satt bredvid mig, hur ska jag göra när du åker iväg? Nu har jag ju vant mig vid att du är här.

Jag förblev tyst. Kunde inte komma på ett värdigt svar. Jag vill ju inte heller åka iväg, inte för evigt.

- Du är som en dotter för mig, så kan du lova mig en sak? Lova att du, på din bröllopsresa, kommer hit?
Jag log varmt mot honom, klappade honom på axeln och sa:
- Självklart kommer jag hit. Eller så kanske det blir så att jag aldrig åker härifrån.
Ett ljus tändes i hans ögon.

- Menar du det?

- Klart jag gör.

Jag hade inte hjärta att säga att jag inte vill gifta mig.

//Matilda

Dagen då jag var herde

Marco hade gett sig av till Sardinien och jag var nu ensam ansvarig för alla hästarna. Jag hade släppt ut fyra av dem på bete, nedanför branten. Det var vackert väder, och efter att jag skött om de hästar som jag hade inne tänkte jag gå och titta till de som gick ute. För att ta sig till hagen måste jag passera gethagen. Genast när jag öppnade grinden kom 90 getter glatt framskuttandes till mig - eller nog snarare till den öppna grinden. Snabbt stängde jag den, trots att den är en tung trägrind, som hänger uppbunden på två balsnören som ser ut att kunna gå av vilken sekund som helst.

Jag började bege mig nerför backen, det hade regnat rejält dagen innan så det var lite slipprigt i bara gympaskor. Efter några meter hörde jag getternas klockor bakom mig. Jag vände mig om och de stannade några meter bakom mig, och såg ytterst förväntansfulla ut. "Schas!" sa jag, och viftade med armarna. De rörde sig inte en millimeter. Jag fortsatte nerför, men efter några meter kunde jag höra dem igen. Jag vände mig om och återupprepade samma procedur med liknande resultat. När jag insåg att mitt schasande inte skulle leda någon vart struntade jag i det och hoppades innerligt att de inte på något sätt skulle ställa till med besvär. Med lite svårighet fortsatte jag ner igen, det var ganska halt och getterna gick mig praktiskt taget på hälarna. Plötsligt fick de syn på en ek. De bräkade och satte i galopp, eller vad det nu heter när getter springer, av mot trädet. Ekollon, ekollon, måste de ha tänkt. De samlades kring stammen och mumsade i sig nötterna, och jag tyckte det var skönt att slippa dem. Men jag hann bara få några meters avstånd från dem innan de fortsatte efter mig.

Väl nere vid hästhagen fanns ännu en ek, och de ställde sig gladeligen och åt igen. Några smet in i hästhagen, men Duna jagade med tänderna ut dem direkt. Förskräckt skuttade de ut genom staketet, som man knappt kan kalla staket. Jag kollade hästarna, de verkade må bra och det fanns både vatten och hö. Jag satte mig en stund på en stubbe och njöt av solen. Det var november, och jag hade bara på mig t-shirt. Jag tittade på getterna, som trots att de är underhållande djur gjorde mig trött. Hur skulle jag få 90 getter att lämna maten de hittat och följa med mig upp?! Jag började gå och kallade lite, på svenska i brist på italienskt getvokabulär. "Kom, kom" "Kom, kom". De gjorde ingen ansats att följa med mig. "Era förbaskade skitgetter, kan ni följa med mig?!" skrek jag, och några av dem tittade upp för att se vem som förde sådant liv medan resten fortsatte att äta. Skit i det då, tänkte jag och började gå. Två av dem hade stannat i branten och höll på att stångas i kamp som nog var väldigt allvarlig. De tittade inte ens på mig när jag passerade. Men så plötsligt, som av ett trollslag, satte två-tre getter efter mig vilket ledde till att alla följde med mig. Jag kämpade mig uppför i leran, och när jag nådde grinden smet jag snabbt ut innan de kom ifatt mig. När jag stängde kom de fram och bräkte besviket. "Förlåt, nästa gång" sa jag då, men jag tror inte att de trodde på mig. Zio Carmine kom förbi och sa något, men jag förstod ingenting av hans breda dialekt. "Sì" sa jag och log och nickade litegrann. Han fortsatte ner mot stallet. Hade han iakttagit mig?

Senare tyckte jag hela getepisoden var väldigt underhållande, och jag tänkte till och med en stund på vad som behövdes för att utbilda sig till herde. Jag såg mig själv vandrandes genom skogen och ibland, om man hade hittat en grän plätt, sittandes på en sten medan getterna betade. Tänk, så mycket tid man hade haft att tänka!

//Matilda

Dagen då man var alldeles ny

Det rådde febril aktivitet i köket, och trots att klockan var över åtta på kvällen var det varmt. En behaglig värme, som fyllde hela ens kropp utan att man för den sakens skull svettades, som jag gjort tidigare på dagen. Jag kände mig ytterst svensk när 28 grader och skinande sol fick mig att förgås av törst och värme.

 Myggnätet som täckte för dörröppningen var svårt att öppna, och jag ville inte ta i för mycket eftersom det såg ut att vara något instabilt. Det fattades bara att man rev ner det redan andra kvällen. Lite förlägen stod jag utanför och provade lite igen, men den vägrade öppna sig. Plötsligt dök en gammal man upp bakom nätet, sa nägot och ryckte sedan bestämt upp den. Det var Antonio, men det visste jag inte då. Det enda namnet som jag lärt mig var Marcos, mannen som jag tydligen skulle jobba med. Jag steg in i köket, och kände mig i vägen. Någon hade dukat till mig utanför, men jag tyckte det kändes fånigt att gå och sätta sig redan. Jag ville hjälpa till, men insåg att jag nog skulle vara mer till besvär än till hjälp. Så jag gick ut och ställde mig och låtsades titta på något, precis som om jag visste vad jag gjorde.

 Efter en stund kom en kvinna, som senare skulle visa sig heta Filomena, ut med en tallrik med grönsaker. Jag satte mig och åt. Det sista fick jag tvinga i mig, det kändes som om de inlagda paprikorna växte i halsen på mig. Allting var himmelskt gott, men jag kunde omöjligt äta mycket i värmen. Efter att ha ätit färdigt bar jag in tallriken, satte den på diskbänken, dukade av bordet och sa "Buona Notte". Filomena tittade konstigt på mig och pekade på en tallrik pasta som hon höll i ena handen. "Non mangi?" frågade hon. Äter du inte? Jag pekade ut mot bordet, och hon insåg att jag trodde det var allt. Hon skrattade högt och höjde rösten och sa till dem andra - och det här förstod jag trots att det var på italienska; "Hon trodde det var allt!" och alla skrattade. Jag dukade bordet och satte mig. Pastan var fantastiskt god, och jag förmådde mig att äta upp allt - trots att jag var proppmätt. Jag tog ut tallriken igen och var på väg för att en andra gång duka av bordet, men Filomena hann stoppa mig. Ännu en rätt, il secondo, dukades fram. Grönsaker och kött. Jag åt hälften, och kom och tänkte på Food Contests, där man tävlar i att trycka i sig så många varmkorvar man kan, vilket inte fick illamåendet att lägga sig precis. slutligen kunde jag duka av bordet och Filomena kom fram till mig och sa: "Dolce?". Efterrätt? Nej tack, sa jag lite skrämt. Hon såg lite besviken ut, men sedan vände hon sig om och fortsatte jobba. Jag sa "Buona Notte" igen, och gick ut genom nätdörren - som inte ville stänga sig riktigt. Hurtigt satte jag av uppför backen, men var tvungen att stanna halvvägs upp eftersom allt jag ätit gjorde mig svimfärdig. "Herregud" tänkte jag "om det ska vara såhär så kommer jag rulla hem efter två månader!" Jag lyckades ta mig upp för branten, och när jag kom upp fick jag stanna igen och luta mig framåt för att få blod till hjärnan. "Nu spyr jag" tänkte jag. Det gjorde jag aldrig, och jag lyckades ta mig hem till fots. Och jag insåg att det verkligen var sant, det Marco hade sagt till mig på dagen: "Vi italienare, vi gillar att äta."

Nu äter jag två till tre rätter varje lunch och middag, frukost har jag aldrig ätit - och jag har inte gått upp ett kilo. Jag - jag tycker också om att äta.

//Matilda

Igår var det exakt en månad kvar till min avfärd för en treveckors-vistelse i Sverige, den 12 januari 2010. När man kommer hem efter att ha varit borta länge brukar man ha så mycket att berätta att man inte vet var man ska börja, vilket i sin tur leder till att man aldrig ens börjar berätta. När människor i sin närhet frågar; Hur var Italien? så kliar man sig i huvudet och säger; Bra, väldigt fint - vilket inte ens beskriver en tiondel.

Alltså ska jag nu, som en julkalender, berätta en historia varje dag. Något som har hänt, något som jag tänkt på angående Italien. Jag är ju redan en dag efter, så ni får lite på rubriken och inte det verkliga datumet - för idag!

Historierna kommer inte komma placerade i rätt ordning, utan helt sporadiskt utifrån vad jag kommer på. Detta innebär att en händelse från igår kan jag skriva idag, men likaväl något som skedde i början av min vistelse. Förstår ni?

Allting är sant. Inget påhittat. Om än nägra språkliga förbättringar för att göra det hela lite mer intressant.

//Matilda

Behòver inte skriva nàgot.
Det blàser jàttemycket hàr.

//Matilda